Ingenting är försent.

 Ibland vet man inte vad som händer.
Ibland vet man inte vart man ska vända sig.
Helt plötsligt var bara alla borta. Alla man behövde.
Man står ensam kvar, tårar som rinner ner från kinden
man fattar ingenting, man är förvirrad.

Om man ändå kunde spola tillbaka tiden, bara sådär så man gick i skolan igen.
Då man alltid hade någon vid sin sida. Då man funderade på framtiden och undrade
hur den skulle bli.

Framtiden är här nu. Vännerna splittrades, en del försvann.
En skaffade pojkvän, en kom hem, en tredje hamnade i växjö, en i örebro, en i norge, en i skåne.
Jag står ensam kvar, jag vet inte vad jag vill.
Jag är förvirrad, har panik, mår dålig, ångest, rädsla.